Latest Entries »

Dagar och nätter

Vissa dagar kändes hans självpåtagna tystnad och ensamhet mer påfrestande än annars. Trots att han försökte öva sig i att undertrycka alla sina känslor kunde han ibland känna saknad och längtan bubbla upp inom sig. Han ville klättra högst upp på berget om natten och skrika för full hals. Ett lockrop, ett primalski i vanmakt, ett ylande mot den gula månen som skulle få den mest oförvägna varg att lägga svansen mellan benen.

Men han höll tyst, han visste att det enda svar han skulle få var ekot av sin egen skärande röst. Istället satt han kvar. Och krafsade på sina tinningar. Det hade börjat klia i hans hjärna tyckte han. Fanns den kvar där inne? Han stack prövande in ett finger genom ögonhålan. Det stötte emot något mjukt. När han drog ut fingret igen följde en liten bit av något med ut. Han smätte iväg det mot ett av de mörka hörnen av rummet och återgick till att krafsa på sina tinningar.
Ännu en meningslös dag närmade sig sitt slut.

 

Love Is Blindness

Slutet

Längst där nere, långt under källaren, under katakomberna, till och med under de glömda lagren av mänsklighetens utdöda civilisationer, satt han stilla i det rum dit ljuset aldrig hade nått.
Hur länge han hade suttit där visste han inte. Och inte var det heller något han längre brydde sig om. Med ögon som två svarta tomma hål stirrade han rakt fram utan att kunna se något där i det kompakta mörkret. Han försökte sluta ögonlocken för att för sin inre syn återse alla sina gamla drömmar, för att leta efter någon känsla av hopp. Till sin fasa insåg han då att han inte längre kunde se dem.
Alla drömmar hade fått ge vika, hade totalt grusats inför den enda, den stora, allt överskuggande drömmen. Den dröm han så länge hade jagat, som hade tagit över hela hans existens, som hade undflytt honom hur han än hade sträckt sig för att nå den. Och samtidigt undrade han hur denna dröm hade uppstått? Hade alla händelser som frammanat drömmen bara varit inbillning, ett tankespöke framsprunget ur hans förvridna undermedvetna? Hade alla känslor som känts bara varit ekon av hallucinationer han fått efter att ha vistats allt för länge i mörkret.
Hade han ens någonsin rest sig upp från det hårda golvet och tagit sig till ytan för att se på, känna på den som förkroppsligade hans dröm? Det kändes nu mer än osäkert, ja närmast högt otroligt att så var fallet.

För att återfå sina små drömmar, sitt hopp, var han kanske tvungen att döda denna enda dröm. Men kunde han göra det utan att samtidigt ta död på själva livet, på sig själv?
Där och då lyfte han sin hand i mörkret. Och med beniga fingrar kände han efter sitt ansikte, vars kött och hud sedan länge gradvis hade lossnat och förmultnat och förstod plötsligt sanningen. Han var redan död. Det var redan slut.

Bränn, bränn, bränn..!

Jag bränner alla bevis på min egen existens.
Snart är jag bara ett osannolikt minne i
förvirrade medvetanden. Jag glömmer
av mig själv och lägger mina drömmar
i den mörkaste malpåsen.

Måne måne där
uppe i din sky
du är den enda här
som hör mitt klagans gny

Endast du känner den
som jag håller kär
lova mig att sen
dra mig upp ur smutsig dy

Måne måne kär
uppe i din sky
säg mig vem jag är
som står i gungigt fly

Min önskan är endast en
att känna mark som bär
och en gång vinna den
som mitt hjärta kan sy

Black is black

Medan ni väntar förgäves på Svärtans återkomst och Svärtan väntar förgäves på sånt som svärtor väntar på, bjuder vi här på lite pausunderhållning.

.

Nya företagsförvärv

Det är med stolthet som vi härmed annonserar att Transmade Webbloggs Inc. idag har förvärvat bloggsajten WordPress.com. Därmed är Transmade Webbloggs Inc. åter världens största bloggportal med 527 miljarder bloggar under sina mäktiga vingar.

I syfte att locka ytterligare horder av både läsare och bloggare till vår fantastiska värld, re-lanserar vi därför också idag vårt forna flaggskepp, den vid det här laget världsberömda med tragiskt insomnade bloggen Svärtan. Bloggen som skänkt både glädje och skräck, ofta i kombination, till så många behövande i bloggandets barndom.

Nu gäller det bara att försöka få tag i den försvunne Svärtan själv, så att bloggen åter kan fyllas av hans säregna, deprimerande tankar och göra både bloggen och Transmade till den succé det än gång var och förtjänar att vara för evigt.

Ge er till tåls gott folk. En dag, snart, kanske det händer. Kanske…

.

Aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhh!"!!!!!!

.

 

I’ve got to have faith

My mind will be the death of me

 

 

 Musical background: // Limp bizkit – Faith //

Update

 

Vissa av de mer uppmärksamma bland er har kanske noterat
att det förflutit en längre tid sedan jag skrev något här. Jag
vet inte riktigt varför egentligen, kanske har jag ingenting att
säga, kanske har det inte hänt något att skriva om, eller
kanske behövde jag bara vila upp mig lite.

Men, jag skall ta bladet från munnen och förmedla lite
intryck från mitt trista liv. Tänkte att jag skulle göra det i
form av en veckoblogg. En sån där trevlig sammanfattning
av en vecka med egna bilder och allt, som vissa av er andra
gör så bra. Eftersom jag skriver så långsamt så är det inte
den senaste veckan jag behandlar, utan någon av dem
som kom före den. Det är väl inte så noga egentligen.

MÅNDAG:

Veckan börjar dåligt. Vem hade väl kunnat vänta sig något
annat. Helgens stormande har höjt vattennivåerna rejält,
med översvämningar som följd. Vattnet får inte riktigt plats
däruppe utan det börjar sippra ner längs väggarna och lägga
sig i stora pölar på mina golv. Det jobbigaste är att vattnet
har silats genom jorden på kyrkogården som delvis täcker
området ovanför mina underjordiska gångar, vilket medför
att luften jag andas fylls av oangenäma dofter.

Till sist orkar jag inte längre stanna kvar, utan flyr upp till ytan
redan i skymningen, betydligt tidigare än jag annars brukar.
Jag går sakta genom kyrkogården i skumrasket, eller vadar
snarare. Jag passerar Elsie som vanligt och stannar till och
pratar lite. Hon brukar aldrig svara, men det är ändå trösterikt
att ha någon att tala med. Hon är en god lyssnare Elsie.

 

Men nu ser jag att hon blivit skändad, vanhelgad av vandaler.
Är inget heligt längre? Någon har krossat hennes ena öga.
Jag ser tårar rinna nerför hennes kinder, eller är det regnet?
Jag smeker hennes kind, viskar något till tröst i hennes öra.
Mer kan jag jag inte göra just nu. Får jag tag i vandalerna
senare, så kommer dom att önska att dom redan låg under
hennes fötter. Jag går vidare. Tittar förstrött på de bekanta
stenarna, noterar omedvetet namnen jag läst så många
gånger förr. Plötsligt stannar jag till. Reagerar på ett namn
jag inte tidigare lagt märke till, men som jag känner igen.
Jag vet vilka dom är som ligger där, även om jag inte
känner dom, aldrig har träffat dom. Men dom betyder något
för mig ändå. Jag böjer mig fram och plockar bort lite
skräp och löv från stenen. Nu ser jag hela namnet. Jag
börjar prata tyst med dem som vilar därunder. Förklarar vem
jag är. Berättar allt om mina känslor och vad som hänt mig.
Beskriver mina avsikter, och ber om hjälp. Hjälp att
uppnå det jag drömmer om, det jag önskar.

Jag vet inte om dom hör mig, eller om dom tänker att hjälpa
till. Men det känns bättre nu, i vilket fall. När jag går vidare
ber jag om ett tecken på att dom hört mina ord, att dom
förstått vem jag pratat om.
Jag lämnar kyrkogården bakom mig, går genom den mörka
skogen bort mot staden, andas in den friska nattluften och
tänker på det jag precis varit med om. Jag har inte kommit
mer än ett kvarter in i staden innan jag åter blir stående.
Även denna gång är det ett namn jag ser. Men denna gång
på en stor upplyst skylt. Namnet som hela tiden ekar i mitt
huvud. Är det tecknet? Det måste det vara. Jag bestämmer
mig för att vända om, hem. Det blev för mycket att smälta
på en gång. Vem vet vad som skulle hända om jag fortsatte
min vandring. Väl hemma säger dom unkna dofterna att jag
måste städa imorgon. Jag sätter mig uppe i den översta nivån
och kikar upp genom ett hål mot halvmånen som då och då
skymtar mellan molnrevorna.

Tomhet

TISDAG:

Eftersom jag inte sover på nätterna, och dygnet går över i ett
annat vid midnatt, så är jag inte alltid säker på vilken dag det
egentligen är. Men jag bestämmer mig för att det borde vara
tisdag idag. Det är inte så noga egentligen, det är dagen efter
igår, då jag bestämde att idag skulle jag städa. Så jag skrider
till verket. Det mesta av vattnet har sjunkit undan nu och det
luktar inte lika illa längre. Jag svabbar undan det sista våta
från golvet och tar sedan fram en borste som jag sopar ihop
all möjlig bråte med, som samlats i högar. Jag ser något röra sig
därnere. När jag tittar närmare ser jag att det är en slö,
nyvaken fluga. Den har antagligen precis vaknat upp ur sin
vinterdvala. Jag har hört nån gång att om det finns två flugor
i början på våren, som får lov att para sig, och ingen dödar
varken dem eller deras avkomma, inga fåglar eller andra djur
som äter upp dom, och deras avkommor i sin tur får para sig
ostört och så vidare, så skulle jorden efter ett år täckas a
v
ett tjugo meter tjockt lager av flugor. Det låter ju ganska
äckligt. Egentligen borde jag döda den lille rackaren. Men
han är det enda sällskap jag har just nu, så jag låter honom
vara. Det kan vara trevligt med ett husdjur.

Jag städar vidare i gångarna tills jag plötsligt tittar upp och
ser ett svart spindelnät i ett hörn mellan väggen och taket.
Det är fullt med både levande och döda spindlar. Och stora
kokonger eller äggkapslar, antagligen fulla med ännu fler
spindlar. Svärtor är ju nästan inte rädda för någonting, men
spindlar tål jag inte. Jag ryser bara jag tänker på dom.
Egentligen borde jag ju göra något. Ta bort dom på något
sätt. Döda dom och bränna deras nät. Men jag klarar inte av
det. Vet inte i vilken ände jag skall börja. Jag bestämmer
mig för att inte vara i den delen av min boning istället. Får
hoppas att dom inte sprider sig. Nu får det räcka med
städning för idag. Jag har tappat lusten.

Längtan

ONSDAG:

Onsdag är poesikväll som vanligt. Veckans höjdpunkt.
Fast inte heller denna onsdag kommer det några gäster.
Kanske borde jag faktiskt bjuda in någon nån gång.
Men avsaknaden av publik avskräcker mig inte. Jag ställer
mig på en stol, harklar mig och spänner ögonen i dom
stumma väggarna mittemot, och börjar läsa högt:

 

Du hålls fången i mitt huvud
mot din vilja
jag kan inte släppa ut dig
ens om jag ville

Som en dimma omsluter du
alla mina andra tankar
dom är obrukbara
till ingen nytta för nån

Kärlek och vänskap
två sidor av samma mynt
men var går skiljelinjen
vad är vad och spelar det nån roll?

Jag älskar dig min vän
men jag blir aldrig
vän, med min känsla
av kärlek

Släpp in mig
i din bur
släpp ut mig
ur ditt vakuum

~

När jag läst färdigt tittar jag uppfordrande mot väggarna,
men dom tittar taktfullt åt ett annat håll. Attans, jag
blir nog aldrig bra på det där. Det rimmade ju inte ens.
Måste det det förresten? Jag vet inte. Får nog öva mig
lite mera. Tills nästa onsdag.

Smärta

TORSDAG:

Jag har tråkigt. Jag borde göra något. Jag borde träffa någon.
Bestämmer mig för att gå ut. Natten är ung och för en gång
skull regnar det inte. Jag ger mig av in i skogen åt andra
hållet. Jag skall se efter om min gamle vän clownen är hemma.
Det var länge sedan vi sågs.

Efter ett tag kommer jag fram till hans gamla vagn, det enda
han har kvar sedan sin tid på cirkus. Den har inga hjul, utan
står upp-pallad på några gamla stockar. Jag bultar på dörren
och väntar på svar, men i vagnen är det knäpptyst. Jag kikar
in genom ett av fönstren på gaveln, men ser inget därinne i
mörkret. Det verkar ganska övergivet faktiskt. Undrar vart
han har tagit vägen? När jag traskar tillbaka genom skogen
hör jag dämpade skrik igen, som verkar komma ifrån det
gamla övergivna sanatoriet som ligger bortanför skogen.
Nån kväll borde jag faktiskt gå dit och se efter vad det är
som händer där borta egentligen.

Ensamhet

FREDAG:

Vaknar sent, efter midnatt. Jag är hungrig. Drar på mig min
gamla kåpa och går ut med en gång. På en fredagskväll
skall man inte sitta hemma. Väljer att gå åt ytterligare en
ny riktning (det finns minst fyra) och går utan att möta
någon ända tills jag når fram till älven.

Älven med sin gamla hamn, en gång full av liv och rörelse, full
av fartyg och deras besättningar. Nu liknar den mest en skepps-
kyrkogård, med gamla båtar som ser ut som om dom håller på
att sjunka när som helst.

Jag blir stående och tittar länge ner i det svarta vattnet. Det
verkar märkvärdigt lockande på något sätt. Som om det kallar
på mig, ropar tyst mitt namn, erbjuder sin egen speciella
lösning på mina bekymmer. Jag tar ett steg närmare
kajkanten, står vacklande, obeslutsam och trollbunden och
ser ner på det mörka som långsamt flyter förbi.

 

Men sen tar jag ett djupt andetag, lyfter blicken mot ljusen där
på andra sidan. Inte idag. Det finns fortfarande mer att göra.
Och förresten var jag ju hungrig. Vänder älven ryggen för den
här gången, plötsligt upprymd inför tanken på den förestående
jakten.

Hunger

LÖRDAG:

Ännu en dag har snart passerat. Jag känner på lukten i
luften och hör på fåglarnas oljud däruppe att våren verkar
närma sig. Inte för att det varit någon vinter i år.
Snarare en lång utdragen regnperiod. Medans jag går
omrking och småplockar lite och funderar på om jag kanske
ändå skall göra ett utfall mot spindlarna, så ser jag plötsligt
ett litet vitt kuvert på golvet. Ett meddelande! Jag vet
redan innan jag öppnar det vem det är ifrån. Och det gör
mig som vanligt glad. Speciellt dom få gånger när dom
skickas utan att jag jag själv har skickat något först.
När dom kommer som, inte ett svar, utan just ett
meddelande. Hur dom hamnar här nere hos mig har
jag ännu inte lyckats lista ut. Men det är ju inte så
viktigt heller. Jag öppnar varsamt kuvertet och läser
uppmärksamt det som står skrivet. Flera gånger, som
för att pränta in det skrivna i mitt minne för evigt.

Eftersom det är lördag känner jag att jag borde hitta på
nåt kul. Funderar en stund och beslutar mig sen för att
leka den gamla leken; att ha sex med den första som
kommer in genom dörren. Jag sätter mig tillrätta och
stirrar stint mot dörren. Jag blir nästan lite upphetsad
när jag tänker på det som snart skall ske.

Efter flera timmars stirrande ger jag upp. Jag måste hitta
på något annat sätt att få ha sex. Det här funkar ju aldrig.
Bestämmer mig för att gå till sanatoriet imorgon. Måste
reda ut vad det är som sker där om nätterna.

Antiklimax

SÖNDAG:

Ger mig iväg bort mot sanatoriet så snart det har mörknat.
Man kan nå dit antingen genom att gå igenom skogen,
eller på en upplyst liten bilväg som leder dit från staden.
Jag väljer att gå genom skogen.

Det gamla sanatoriet har stått tomt i säkert femton år nu.
Men när jag kommer fram ser jag att det ändå lyser svagt
i några av fönstren. Det är underligt. Här brukar alltid vara
nedsläckt annars när jag har gått förbi.

Jag smyger närmare. Försöker kika in genom fönstren på första
våningen, men ser ingenting. Jag känner på olika dörrar men
alla är låsta. Går från dörr till dörr tills jag nästan har rundat
det stora komplexet. Då, tills sist hittar jag en dörr som
faktiskt inte är låst. Långsamt öppnar jag den och tar ett
steg in. Det luktar konstigt därinne.

För att göra det lite mer spännande för er så filmade
jag faktiskt det som hände därinne. Tyvärr var det
mestadels för mörkt för att se något men kanske kan
något av skräcken ha fastnat på bild.
Så fort jag kommit in uppenbarar sig en märklig man,
jag tror att jag fick med honom på filmen. Du kommer
försent, skrek han i mitt öra och sen sprang han därifrån
under det att han gav ifrån sig ett konstigt kluckande
ljud. Jag försökte följa efter honom men tappade honom
snart ur sikte. De långa korridorerna var upplysta här
och var, men det mesta av sjukhuset vilade i ett kompakt
mörker. Innifrån vissa salar hördes märkliga ljud, som
stönanden och skrämda barnskrik. Men så fort jag tittade
in i ett rum så tystnade det. Jag gick längre och längre in.
Ibland dök den märklige mannen upp igen, pekade ut en
ny riktning åt mig och försvann lika fort som han dykt
upp. Ibland kändes det som om någon drog mig i kåpan,
men när jag vände mig om, så var det ingen där.
Till sist kom jag in i något som verkade ha varit
en sjukhuskyrka. Och det jag såg där fick mig att sluta
att filma. Jag vände tvärt och sprang för livet i panik
genom de långa korridorerna.

Jag tänker aldrig mer tala om det som hände därinne,
eller det jag såg. Det är bäst så. För alla. Filmen kan
ni dock se om ni klickar här.

Det var den veckan det. Som ni märker lever jag ett ganska
tråkigt, ensamt liv. Inte mycket att skriva om som sagt.
Nästa gång skall jag nog skriva om någon specifik timme
istället, när det faktiskt hände något.

 

Allt jag gör
gör jag istället för
det jag vill göra

 

  Mysic: // Prodigy – Breathe //                 Barnvänlig version på youtube

ALLA Hjärtans Natt